Två läger

Ska börja med att konstatera att motstånd skapar motivation hos mig. Låter kanske bakvänt, men har upptäckt att när det blir jobbigt, då har jag en förmåga att se utmaningen i det. Den här gången var motgången inte direkt min, men att Sabrina bröt lårbenet påverkar i högsta grad mig och vår verksamhet, eftersom vi delar stall, och det mesta annat också.

Har bokat in en massa extrapersonal, skrivit listor som inte ska gå att missförstå, för allt som behöver göras. Utmaningen blir att skriva så bra att om ingen finns att fråga just då så ska man kunna läsa sig till precis allt. Gjorde en för varje pass, så man inte måste läsa allt, utan i första hand det pass man själv ska ha.  Det visar sig om de är tillräckligt bra, listorna alltså. Att folket är bra vet jag redan!

Mitt julpyssel vs Sabrinas julpyssel

I slutet på varje år blir det naturligt att reflektera litet. I år känner man tydligt av att det händer grejer inom hästbranchen, nästan så att hästfolk delats upp i två läger. Jag tänker på hästarnas välfärd och en massa debatter om utrustning, form, framridning och annat. Jag tänker inte gå direkt in i den diskussionen här, men en annan sak har slagit mig. En företeelse som man sett under en lång period, åtminstone så länge jag varit aktiv inom elitsport, och säkert innan det, men som jag tycker blivit tydligare på senare tid. Man startar ibland hästar trots att man vet om att de kanske inte, pga skada eller annat, inte är tränade för uppgiften, eller ännu värre har en skada som man vet om. Jag menar att man upptäcker en skada och väljer ändå att chansa. Är det ok?

Är priser, uttagningar, ära och berömmelse viktigare än hästens hälsa undrar jag då. Har vi rätt att göra så, alltså rida hästarna trots ökad risk, och mer eller mindre ta risken att det inte håller? Jag fattar ju att en skada kan uppstå på tävlingen, det har säkert drabbat de flesta, men att man medvetet chansar, om det är en mindre tävling, eller en som känns så viktig att man tydligen tycker att det är värt risken. I slutänden är ju hästägare eller ryttare ansvariga för hästens välbefinnande. Finns det en stor chans att yttre press försätter vissa i en situation där de inte kan ta de här besluten, eller kanske det är så att egen press eller vilja att lyckas får vissa att bortse från den ökade risken?

Jag har själv råkat ut för en skadad häst, och jag bannar mig själv att jag inte följde min instinkt, dock visste jag inte om att det var något på gång, men tog en väg som jag inte normalt sett hade gjort. Därifrån till att medvetet starta trots indikationer är en bit ändå. Nästa grej som får mig att gå i taket är att det inte sällan är så att man försöker dölja detta utåt, och leker hjälte efteråt. Låtsas att man drog hästen ur tävlingen osv, fast det i själva verket var så att den skadan den hade helt enkelt stoppade hästen från att fortsätta eller starta. Jag vet dessutom att chansningar tas med vetskap hos ansvariga. Det är anmärkningsvärt, och borde leda till påföljder. Ämnet är lite tabu, känns en aning som samma anda som råder i det jag nämnde innan. Vissa försvarar eliten och vill göra den oåtkomlig, andra fördömer den. De som fördömer den förlöjligas ofta för att främja de oåtkomliga. Vi vill väl alla hästarnas bästa egentligen, så jag förstår inte motsättningen riktigt.

Ja, nu är det här året snart slut, och vi har massor av roligt att se fram emot, så man ska kanske inte fördjupa sig i en massa problem. Blir att jobba rätt hårt de sista dagarna av året, så nu ska jag spara min energi till det.

Hoppas alla får sköna helger, och att vi hörs nästa år om inte annat

Ciao Anna